Idag har det varit en tuff dag för mig, tagit en del beslut som jag noga tänkt på. Efter många om och män kom jag fram till vad jag ska plugga och var.
Svårste var att se min lillasyster som grät. "Du får inte lämna mig, kommer dö utan dig."
Min mamma fick tårar och vill inte alls snacka med mig.
Man såg på pappa att han blev rörd, men han skrattade mest åt mig precis som om jag var dum i huvudet. Det var nog så han tog det.
Ska sova.
1 kommentar:
Jag känner igen det. Mina föräldrar var också ledsna när jag först flyttade 60 mil bort och sedan över halva jordklotet (Vancouver, Kanada) för att plugga. De visste på något sätt att jag skulle göra det ändå, om jag hade bestämt mig.
Har aldrig ångrat det. Men sådana beslut är jobbiga. Samtidigt är det en befrielse när man har bestämt sig! Jag försöker tänka att man måste leva sitt eget liv hela tiden och att alla andra klarar sig på något sätt. De gör faktiskt det. Och omgivningens reaktioner blir oftast inte så dramatiska som man tror att de ska bli innan man vågar berätta det.
Jag tycker du gör helt rätt. Men det var väl inte så överraskande att jag skulle tycka det?! :) Ska bli spännande att höra vad du har bestämt dig för. Om du har lust att berätta förstås.
Skicka en kommentar