Kååh:s inlägg (via mail)

Att gå i skolan är en del i livet som de flesta genomgår. Grundskolan är obligatorisk sedan kommer gymnasiet som inte är det. Efter att jag hade slutat nian så gick jag på simning, tränade 11 gånger i veckan och hade inte ens någon lust att börja gymnasiet. Jag har dock alltid velat jobba med människor och hjälpa dem på alla möjliga sätt. Då jag sa till mina föräldrar att jag ville gå på omvårdnadsprogrammet tyckte de att jag inte var riktigt klok i huvudet. De ville istället att jag skulle gå på natur och utbilda mig till läkare. På mina föräldrars önskan började jag därför på St:Petri där jag gick ett år; ett år fyllt av kaos. Jag tänkte att jag skulle göra mina föräldrar stolta och visa att jag kunde uppnå de krav som ställdes på mig men efter ett tag hade jag ingen ork eller studiemotivation vilket resulterade i ett bortkastat år. En dag sa jag till mina föräldrar att det var mitt liv och att jag ville göra det som jag tyckte om och gick min egen väg. De var inte speciellt glada och jag förstod att de var besvikna på mig. Men den 21:a augusti 2006 började jag på omvårdnadsprogrammet där jag går idag. När jag fick mitt ansökningsresultat någon gång i juli så hade jag många skrämmande tankar om omvårdnadsprogrammet, vilka folk som gick där, hur lärarna var och det som var mest skrämmande var om jag skulle klara av pressen från mina föräldrar om att kunna göra dem stolta. Alla hade sagt att det var en lätt linje och att det inte var som på de andra linjerna i Malmö. De hade däremot helt fel. Denna linje ger en mycket mer livserfarenheter, många intressanta ämnen som är roliga, folket är helt okej och lärarna kan vi diskutera någon annan gång. Istället för att vi sitter och lär oss om FysikB och andra "onödiga" ämnen som man inte får ut något av i livet och som man glömmer direkt efter ett prov så lär vi oss om barn, sjukdomar, anatomi, fysiologi och annat som man kan ta med sig vidare i livet och som man inte glömmer. Att gå ettan och tvåan var tufft, många prov, många byten av lärare, katastrofala scheman, som vilket gymnasieprogram som helst i princip. Man kämpade, satt uppe till tidigt på morgonen, pluggade dagen innan provet, bråkade med en del lärare, men allt detta hör enligt mig hemma i gymnasievärlden. Under min skolgång här på omvårdnadsprogrammet har jag lärt mig mycket som jag aldrig kommer att glömma; bara en del saker där lärarna inte har gett sin själ på att försöka lära ut till oss utan bara gett en massa skrivningar och gått igenom på tavlan utan att ens bry sig om man har förstått eller inte. Visst kan man inte komma ihåg allt men det som verkligen har intresserat mig och där lärarna har kämpat för att förmedla kunskaper till oss är vad jag kommer att bära med mig för alltid. Att gå i skolan kanske inte alltid är så kul, men även om det kan vara tufft ibland så ska man ändå fortsätta kämpa för att få ett så bra liv som möjligt och förverkliga sina drömmar. Jag hoppas att jag får ett bra sista år här på omvårdnadsprogrammet, förverkligar mina drömmar och går min egen väg.