14 september 2008

uppgift 1

Hmm, ja minns i 9an när man skulle välja vilket program man skulle ta inför gymnasiet,
jag tittade på mina betyg som inte var dem bästa, men en sak hade jag i huvudet och det var att jag skulle jobba med människor skulle hjälpa dem på olika sätt.
Så jag tog tag i det hela o pratade med syv som sa till mig att välja omvårdnad, just vid det tillfället visste jag inte att det hela skulle innebära att jobba med äldre personer.
Men det fick man bevisat på första praktikperioden i 1an.
Jag har dok inte ångrat mig att jag valde denna linjen men visste inte att den krävde så mycket det är väldigt mycket stress och press samt att man måste tänka på väldigt mycket saker samtidigt, när man hör andra prata om omvårdnad säger dem hur lätt allting är men det är inte sant det är så mycket som man måste komma ihåg.
När det gäller alla prov, läxor och allt det vi har lärt oss, det är väldigt mycket nytt som man har lärt sig sjukdomar och bakterier som jag aldrig har hört talas om innan jag började här.
Jag håller med dem andra två inläggen (om uppgiften) att man lär sig väldigt mycket för stunden men sen när man väll har lämnat in provet eller uppgiften eller vad det nu skulle kunna vara. Så har man tappat ca 70% av all kunskap man pluggade in.
Nu när man tänker tillbaka till första och andra året så är det ändå en rätt stor skillnad mellan åren faktiskt, med allt skolan, läxorna, proven, lärarna, klassen, det är så mycket som har förändrats vissa saker positivt vissa saker negativt, men allt har gett oss någonting så att vi har kunnat utvecklas och förändrats som människor och individer.
Jag vet att jag har gjort det i alla fall, jag hade aldrig kunnat tänka mig att hjälpa en äldre person med maten och kläderna innan men nu känns det okej.
Visst ska inte säga att det är ett dröm jobb men det är bättre än vissa jobb.
Jag skulle kunna se mig jobba inom sjukvård någon gång i framtiden faktiskt men inte som undersköterska eller skötare, som sjuksköterska ja varför inte. Men helst som psykolog hjälpa personer att komma till rätta igen det är nog en dröm tror jag faktiskt.

1 kommentar:

Åsa sa...

Du skriver fint om hur dina tankar om att hjälpa äldre personer har förändrats under utbildningens gång. Jag tror att du skulle passa som psykolog. Håll fast vid den drömmen!