Nr1

Jag hade faktiskt ingen aning om utbildningen när jag sökte här, grejen var att komma in på en skola bara. Jag hade alltid haft dans och teater i huvudet, dansat i mammas mage tom. Det vet min lille bror som bodde där efter mig :). Men man skulle hitta något bättre än så, någonting som betydde jobb! Det gjorde jag väl, valde omvårdnadsprogram och just nu sitter jag här och skriver min uppgift i svenskaB innan min student. Jag har faktiskt klarat mig i snart tre år!
Redan första dagen i skolan och ibland än idag tänker jag, vad gör jag här? Man har väl vant sig och anpassat sig efter utbildningen och skolan, men ibland känner man fortfarande att man inte tillhör där. Det är mest när man är irriterad tror jag. Men, trotsallt så har....
Utbildningen gett mig kunskaper jag har nytta av faktiskt, jag vet t.ex att när man hostar är det inte lönt att dricka vatten eftersom det inte ens går till luftrören! Se. Även om man inte alltid har varit nöjd så har det ändå varit OK, som t.ex proven. När vi har haft allt möjligt på en gång och pluggat in det utan till för ett godkänt betyg och sedan glömt bort det efter ett tag. Som det är skrivet i ett annat inlägg, jag håller faktiskt med! Jag kommer inte ihåg mer än hälften av det jag har pluggat in. Eller praktiken som är direkt efter skolans början, det är sant som dem säger att man är på praktik för att lära sig men vi har ju precis börjat skolan frågan är om jag är redo så här dags?
Jag har varit nöjd med mina presentationer än så länge, jag har jobbat för lektioner jag har varit intresserad av och gjort det jag borde göra på dem mindre intressanta. Ettan gick segt, då vi hade en annan mentor som mest och i obligatoriska ämnen för omvårdnadsprogram. Vi hade mycket att göra och av en konstig anledning så "hann" vi aldrig med någonting som hon då påstod. Vi var mycket stressade och jag tröttnade faktiskt redan i ettan, då ångrade jag mig rätt mycket. Man hann liksom inte starta med någonting förre än det redan var prov och hela boken skulle bli klar och att flera kapitlar skulle tas samtidigt annars skulle man aldrig hinna med någonting eller hinna ikapp andra klasser. Ahh, vill inte ens komma ihåg dem tiderna. Man hade förhoppningar om tvåan som skulle bli annorlunda att vi äntligen skulle få lung och ro, men det blev naturligtvis tvärtom. Man valde sjukvård och matteB och klarade inte av någon av ämnena. Som tur vaknade man i tid och gav upp med MatteB och bytte till en annan kurs där man fick bättre betyg, men sjukvården gick inte att rädda. Först och främst för att läraren stressade upp för mycket (vilket jag inte står ut med) och för att vi hoppade från halsmandlar till tarmar.
Men idag går jag i 3:an och det är mitt sista år, jag har bara betygen i huvudet för att inte festa för mina Ign på studenten. Man är väl ändå glad för sina år.. Men jag tror inte att sjukvården är någonting för mig i framtiden. Visst är det bra att ha sin utbildning och speciellt när man blir utbildad som barnskötare och inte något annat, men ändå så känns sjukvården tungt att jobba med. Man behöver verkligen krafter och tålamod för att klara av det. Vi får väl se nu på praktiken hur det är att jobba med barn men allmänt om sjukvård så tvekar jag faktiskt. Självklart är det bra att ha sjukvård som sin utbildning men som sagt är det tungt.
Man ska ändå vara glad för det man gett och fått tycker jag, hur trist det än har varit hur irriterad jag än har varit så har jag fått lära känna dem jag verkligen tycker om och trivs med pga detta val. Valet var väl inte så dumt om man tänker efter, dessutom var det ett fritt val.
Tack vare utbildningen har jag fått kunskap, livserfarenheter och att ta hänsyn till vissa viktiga grejer. Det är väl viktigaste man har med sig hela livet. Sedan om man väljer något annat att syssla med är en annan sak. Vilket jag tänker göra :).